angelica

Fick nyss ett samtal av min syster, från KENT, "Utan dina andetag". Jag log, och tackar så mycket för det jag fick höra. Önskar att jag var där. Puss på dig.

Typ mörkt, typ inte..jag.

jag saknar dig, och mig

Har fått ledigt ett par dagar, känns mer än underbart. Jag längtar till dem, än är de inte här, men snart. Snart. Räknar ned.

mitt hjärta i din hand

Ligger i sängen och har ont i följande kroppsdelar: ryggen, nacken, axlarna. Fint, det bådar ju gott efter en månad på jobbet.

"För att jag älskar dig", är en ganska bra anledning, ändå.

Jag saknar mitt blekblonda hår. Vet ej om jag ska bleka och kapa, eller spara och succesivt ljusa upp. Funderar även på om jag ska orka slimma eller ej. Verkar inte ha den självdisciplinen längre...

Och tanken är ständigt återkommande. Jag är inget annat än dum. Väldigt dum.

Egentligen behöver jag inte prata, behöver inte säga ett ord. För du vet vad jag tänker, hur jag tänker. Hur jag fungerar, motorerar. Du känner mig. Med de orden så vet du vad jag tänker och känner just nu. Men jag önskar ändå, att jag var mer som du.

ensamast i världen

Jag ville inte att du skulle åka. När jag sagt hejdå, vänt mig om och börjat gå i motsatt riktning från dig. Så brast allt, jag. Jag kunde inte andas. Jag höll tillbaka tårarna. Det finns ingen som är lika mycket jag som du, och, nu kommer vi inte ses på obestämd tid. Det gör ont i mitt hjärta. Jag anstränger mig för att kunna andas, floder rinner ned för mina kinder. Jag känner mig ensam, ensamast i världen utan dig.

Utan er.

Här är jag inte mig själv, det finns inget jag i staden, knappt något jag i jobbet. De två människorna, på denna jord, som nästintill är mer jag, än vad jag själv är. Befinner sig för långt borta. Mina två bästa vänner och mer där till.

balans

Galen och kan icket sova. Då skriver jag. Panikslagen till viss del. Nu har jag dock satt upp ett nytt mål. Eller vi har ett mål framför oss. Något jag verkligen vill, något som kommer att göra mig lycklig. En del saker får dock mitt hjärta att blöda, familj, farfar, min son. Jag fattar inte alltid de bästa besluten, ibland tänker jag för mycket på mig själv. Eller egentligen inte. I huvudet så sätter jag alla mina nära och kära i främsta rummet. Men det blir ändå fel. Jag önskar att jag var en bättre dotter, ett bättre barnbarn, en bättre mor. Saker och ting blir dock inte alltid som jag vill. Eller tänker att de ska bli. Jag gör inte alltid som planerat. Jag vet inte när jag ser klart. För jag vet inte vad klarhet är. Jag vet inte vad som är rätt och fel. Jag är alldeles för velig. Ibland ljuger jag för mig själv. Mest på grund av rädsla. Jag frågar mig själv om jag någonsin kommer lära mig, av alla de felaktiga besluten jag tagit hittills och kommer att ta.

Jag har dåligt samvete över mycket. Just nu, så önskar jag att allt såg annorlunda ut.

För lång tid, och för långt bort.

Jag har vridit och vänt på saker och ting, tusen gånger. Kommer alltid fram till samma svar, samma sak. Jag hör inte hemma här. Jag hör inte hemma utan dig. Inte i denna stad, inte detta jobb. Jag är inte lycklig. Jag mår inte bra. Min kropp har nästintill stängt av, den fungerar inte som den ska, jag fungerar inte som jag brukar. Jag vet vad jag behöver, och det finns inte här. Här är jag inte jag, inte mig själv.

Puss på min mamma, min pappa, min farfar, mina systrar, min bäbis och min man. För att jag saknar er.

deppig tjej

Fru Sofie Isaksson Nyholm

Och i allt detta, så har jag tappat bort mig själv.

Håll ut, håll ut och det vankas bröllop.

Imorgon åker jag ner till Skellefteå kyrka iklädd vit klänning. Där kommer jag sedan, promenera in, ner mot altaret med bukett i hand, till bröllopsmarschen.

happieness

Vi har levt lyxliv i helgen. Har varit underbart, sol, jordgubbar, bad, konserter, fiske i medelhavet, konserter, mat, bio, filmer, långa nätter. Kärlek. Jag älskar dig, mycket mer än 20 gånger om.

Det spritter i benen, i hela kroppen. Jag längar obeskrivligt mycket till morgondagen.