Jag ville inte att du skulle åka. När jag sagt hejdå, vänt mig om och börjat gå i motsatt riktning från dig. Så brast allt, jag. Jag kunde inte andas. Jag höll tillbaka tårarna. Det finns ingen som är lika mycket jag som du, och, nu kommer vi inte ses på obestämd tid. Det gör ont i mitt hjärta. Jag anstränger mig för att kunna andas, floder rinner ned för mina kinder. Jag känner mig ensam, ensamast i världen utan dig.
Utan er.
Här är jag inte mig själv, det finns inget jag i staden, knappt något jag i jobbet. De två människorna, på denna jord, som nästintill är mer jag, än vad jag själv är. Befinner sig för långt borta. Mina två bästa vänner och mer där till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar