Kan inte sova, vill inte vänta, men väntar ändå, även fast jag inte borde. Hela dagen, medan jag har legat svettig och kladdig endast halvt medvetande har jag längtat. Längtat efter den man som kan få mig lycklig även fast jag inte ser någonting positivt. Tror jag får längta tills imorgon, men hoppet finns fortfarande där. Något händer i min kropp när jag har honom nära, någon typ av kemisk reaktion? Sertalin produktionen måste gå upp i taket när jag befinner mig i närheten av honom.

Tre dagar tillbaka, var inte vilken dag som helst, inte. För det var för ett år och tre dagar sen som jag kysste min kära för första gången. Jag kommer ihåg det som igår. Så detta betyder att jag har varit lycklig i ett år och tre dagar, eller med tanke på depp-dagarna/timmar som inträffar lite här och där, så har jag väl varit lycklig i drygt 360 dagar. Och tro mig, det känns jävligt härligt.

Ska lägga mig i sängen nu, men kommer varken sluta längta, eller vänta tills jag har min prins vid sidan av mig. Jag kommer ligga i sängen, och hoppas att nyckeln sätts in i nyckelhålet på ytterdörren, att jag hör en man som tar av sig skorna, hänger upp jackan. Och sakta men säkert tar sig upp i trappan och vidare till mitt rum.

Längtan finns ständigt där, något jag inte kan förändra. Det spelar ingen roll om det är minuter/timmar/dagar/veckor som passerar, så längtar och väntar jag alltid på ett få se min kära.