Min lilla syster på 15 år har ansökt om att få komma till usa som utbytesstudent. Ansökan har accepterats, ansökan skulle varit inskickad mycket tidigare än vad hon gjorde. Men dom valde att göra ett undantag. Nu har hon fått ett antal papper hemskickade, hälsoundersökningar skall göras, papper ska skrivas på osv.

Nu säger min far att han vägrar skriva på, han kan inte skriva på för att han är så otroligt rädd om henne. Usa är ett stort och farligt land. Jag förstår dom båda. Men vad min far inte förstår är att hur ont det än gör, så måste han låta henne åka. Han får lära sig lita på Angelica, lita på att hon tar hand om sig själv. Hon klarar sig själv. Det vet vi alla. Hon har aldrig tidigare velat göra något i stil med detta. Hon har varit den som suttit hemma ensam på helgerna, valt tvn framför en dag på staden. Men nu på sistone har hon förändrats, det har vi alla märkt. Han kan ju inte hämma hennes utveckling. Hon har aldrig tidigare velat göra något så mycket som hon verkligen vill detta. Han måste låta henne åka. Har nyss haft ett långt samtal med gubben, jag hoppas och ber till alla gudar och väsen som finns att han ändrar uppfattning. Han krossar hennes hjärta. Som förälder måste väl det allra västa va att se sitt barn med ett krossat hjärta. Att veta att man själv orsakata det måste vara ännu värre.

Det görs så ont att se henne lida. Jag kan se hur hennes hjärta faller i bitar. Önskar, ber och hoppas han ändrar uppfattning. Om inte annat kommer han ha en besviken dotter resten av livet.