livet

Varje gång jag börjar skriva ett inlägg, så blir det ofta alldeles för personligt. Istället hamnar det i utkast, jag har massor med utkast. Utkast som jag sparar för att själv kunna läsa. Utkast som handlar om kärlek, fina händelser, ilska osv. Sådant som jag vill berätta för hela världen, men ändå hålla för mig själv.

De senaste åren så har jag växt mycket som person. Jag har vågat massor, och jag vågar fortfarande. Just nu är jag livrädd. Snart sätter jag mig på ett plan mot arn-pek-mnl. Jag ska flyga själv, så långt. Är nervös, osäker. Men det ordnar sig, det löser sig. Allt löser sig tids nog. Jag klarar av så mycket mer än vad jag tror. Denna resa har jag velat åka på otroligt länge, känns fantastiskt att det verkligen händer.

När jag kommer hem, eller när vi kommer hem. Ska ska vi packa ihop våra tillhörigheter, städa ur lägenheten och flytta söderut. Till Göteborg, har fått tag i en tvåa, som vi har fram till sista augusti. Alltså om det skiter sig, eller om vi inte trivs, så är vi inte fast. På så sätt känns det helt ok. Varken jag eller Jeffery har tidigare varit i Göteborg, och vi känner knappt en själ. Just därför vill vi dit. För att kunna börja om på nytt, och skapa ett eget liv, slippa se samma människor, och samma gator. Men nu när det börjar bli verkligt, så är det även det som skrämmer mig.

Jag kommer inte kunna åka hem till min far eller mor, när jag vill. Jag har inte mina systrar där, inte Angelica. Det kommer bli annorlunda, det kommer vara tufft. Jag kommer inte kunna spendera tid med min farfar, jag vet inte heller om han har orken för att hälsa på. Farfar som jag beundrar så, en sådan fantastisk man. Jag vill ta dem alla med mig. Jag vill göra allt för mina nära älskade, jag vill ge dem allt. Men jag gör det inte. Mycket för att jag själv vill göra så mycket.

Jag känner mig otillräcklig. Det känns som om jag kunde göra så mycket mer. Om jag spenderade mer tid med min farfar, så kanske jag hade vetat vad han önskar sig i födelsedagspresent, istället för att undra?