Ibland tycker jag att jag är bäst, verkligen, finns ingen bättre människa än jag själv. Sedan tänker jag efter, och då slår det mig..så är det ju faktiskt inte alls.

Just nu är jag less, och trött, trött i kroppen, utsliten, vilket börjar visa sig fysiskt. Jag har just nu inflammation i båda mina axlar, för att jag jobbat varje dag, varit i rörelse varje dag i snart 4 månader. Jag har inte haft någon sommar, och nu är det vinter.

Det som fått mig att orka, en av de sakerna som fått mig att orka, verkar inte längre bli av. Inte för min del, vilket krossar mitt hjärta en aning, delvis, ibland, vid vissa tillfällen. Typ nu, då tårarna plöstligt smeker mina kinder.

Jag tränger bort en del känslor, samtidigt som jag ibland känner efter för mycket.

Jag är visst ingen "superman", men jag önskar att jag var.