Oj, de senaste dagarna har varit riktigt omtumlande. Otroligt mycket har hänt, jag har varit extremt rädd, jag har gråtit floder, jag har varit arg/less, skrikit en massa och gråtit ännu mer. Jag har lärt mig mycket och tagit ett stort kliv framåt. Jag ska göra ett försök, får jag inte chansen, så tar jag den. För nu är det nog med detta nonsens, som endast verkar existera pga min tjurighet. Nån jävel har pajat min nya cykel. Jag har sovit dåligt. Har spenderat många sömnlösa nätter på sjukhus, vilket även är anledningen till min rädsla.

Att efter flera timmars letande, få höra att den du värdesätter högst på denna jord ligger på sjukhuset. Det tar på krafterna. Jag kunde inte andas, det var som om mitt hjärta stannade en kort stund. Sådana gånger inser, nej man inser inte, men man blir påmind om hur mycket man verkligen älskar någon.

Dessa dagar har varit extremt påfrestande, vilket humöret visat på. På något vis tror jag jag växt som person under dessa dagar, vilket säkert låter extremt. Men jag har fått en typ av uppenbarelse. Precis den typen jag behövde.