Är en massa jag glömt att skriva här. Praktik i onsdags, vissa människor tål jag verkligen inte. Hur som helst, hade världens mest facinerande kund. En medelålders kvinna som berättade allt om sitt liv, eller det var nog mest för att jag frågade ut henne. Vi i alla fall prata om resor och kvinnan hade tametusan sett hela världen. Jobbat ihop en massa pengar och rest runt som ungdom tillsammans med ett par vänner. Tåg, bil, flyg. Ibland bodde dom på hotell, andra gånger tältade dom på folks privata gårdar, om de fått tillåtelse. Hennes slutgiltiga ord var:
- att resa är en del av livet

Vilket jag absolut håller med om, ska göra mitt bästa för att se så mycket som möjligt. Helst av allt skulle jag vilja resa runt i världen ett helt år, dock vet jag inte hur det skulle gå till.

Eller, det var väl ungefär det jag glömt att skriva. Ibland känner jag verkligen inte alls för att prata med mina kunder, mycket beror väl på att man inte direkt får någon kontakt. Men när man får det, kan man prata på som om man kännt varandra hela livet. Sånt gillar jag. När sådant händer, är jag lycklig många timmar framöver, då gillar jag mitt yrkesval som bäst.

Gårdagen var rätt tuff, eller i alla fall kvällen. Trodde jag accepterat, men acceptera kommer jag aldrig göra. Svårt kommer det alltid vara. Varje gång får jag en sprängande huvudvärk, en huvudvärk jag ej kan förklara. Jag erkände iaf för mig själv hur allt ligger till. Efter att jag gråtit en skvätt, så kändes allt mycket bättre. Men nu vet jag att jag inte kan acceptera, men jag kan lära mig leva med det. När jag läser detta, så låter det mycket tragiskt. Så jag säger väl att mitt mål är att lära mig acceptera. Men jag tror det målet är rätt svårt att nå.

Skola idag, nationellt prov i eng på morgonen, vilket gick bra. Hade sedan hål då jag råpluggade svenska, vilket jag inte behövt eftersom jag inte hann redovisa den delen. Men skadade ju inte, blir redovisning på måndag istället.

Sprinning på idotten, sjukligt tungt, valde sedan att promenera hem. Spatserade först runt i klännings, strumpbyxor och gympadjjor, eftersom jag fått skavsår under foten av mina andra. MEn det tog emot. Så hoppade i träningskläderna istället. Mötte mamma halvvägs som var påväg till mormor som hade fått en smärre gråtattack. Kvinnan har demens och är väldigt förvirrad ibland. Otroligt jobbigt att bevittna. Hon får inte heller längre bo ensam med morfar. Hennes exakta ord var:

-Får jag inte längre bo med morfar, ska jag leva utan han resten av mitt liv. Då är det lika bra att dö.

Det gjorde otroligt ont i hjärtat ska jag säga.

Nu ska jag köra runt i staden, så ser ni någon med övningskörningsskylt som kör mycket för fort, eller någon som krockat pga oförsiktighet, så är det utan tvekan jag. Bio ikv med pappa och systrarna.

Tjao