Ibland ordbajsar jag ordentligt. Skriver en massa saker, som endast jag förstår. Vilket är oerhört skönt. Idag insåg jag att jag pratar kodspråk, med vissa människor. Ska jag vara ärlig, så är det endast med en person. Ibland behöver jag inte ens säga, utan bara tänka. Eller så tänker du, och jag säger. "Rosa hästar", sådana gånger, blir jag bara ännu mer säker. På att vi är precis som vi ska vara. Det är vi det ska vara.

Jag har länge skrivit att det är som om jag lever i en värld som inte är verklig, att mycket är för bra för att vara sant. Men nu vet jag, jag känner och tycker, att det overkliga är verkligt. Nu lever jag i min verklighet, och min verklighet är jävligt fin.