Har ni någonsin vaknat mitt i natten, och kännt att ni är tvungen att se så att den ni ligger bredvid lever. Titta så att bröstet rör sig när personen andas? Eller över huvud taget bara kännt behovet av att kontrollera att någon fortfarande är vid liv? Då har ni även kännt lättnaden när bröstet väl åker upp och ned. Den känslan upplevde jag nyss, på min älskade lilla Per.

Det här är det värsta som finns, att se någon du älskar sjuk. Min kära lilla grisplutt fick nyss ett epilepsianfall, lr vad fan det nu är. Han har fått det förr. Han skakar, han krampar, han är helt borta. Ej kontaktbar, han kan inte stå, han kan inte gå, är som om han är förlamad. Blir så fruktansvärt rädd. Faktumet att jag åker bort imorgon gör det inte bättre.

Nu har det iaf gått över. Han har lugnat ner sig, han ligger och sover. Han andas! Men han snarkar inte, vilket han brukar. Ska ta med honom ut på en liten kvällspromenad, får se hur det går.

Efter det ska jag sova, känner att jag börjar bli riktigt trött. Har tänkt packa i flera timmar nu, men gör det imorgon.