Grattis

Idag(måndag) hade jag en uppenbarelse:



När jag promenerade från bussen till skolan på morgonen, så fick jag en underlig känsla(uppenbarelse nr 1). Kände hur jag bara var en i mängden, en sådan människa man bara går förbi. Där gick jag med mina svarta tygskor, blåa jeans, svarta jacka och en väska hängandes över ena axeln. Det kändes mycket underligt, kände mig missplacerad på något vis, tom och blank. Det kändes fel helt enkelt. Jag är inte bara en i mängden, jag vägrar att vara det. Var som om jag såg mig själv med någon annans ögon. Nej, så vill jag aldrig mer känna.



Skolan flöt på, har kommit igång med svenska grupparbetet, eller iaf tagit fram en del fakta. Engelska redovisningen gick förvånansvärt bra, dock kom jag av mig ett par gånger. Men det är förståeligt.



Jag fyller 18 om drygt 3 månader, jag är myndig om 3 månader, definieras inte längre som barn. Utan som vuxen. Om tre månader ska jag prata fint, dricka kaffe, köra bil(?) Sedan är det dags att flytta hemifrån med allt vad det innebär, matlagning, städning, tvättning..betala räkningar...jobbajobbajobba. Snart skall jag ut i den riktiga världen, sommarlovet, sommarlovet kommer bli mitt sista någonsin. Jag kan inte längta mer till då jag fyller 18, vilket för övrigt är den 8 juli(sätt det på minnet, lover) och allt vad det innebär, en massa nya möjligheter. Men samtidigt har jag någon typ av ångest gällande det hela. Åldersnoja måntro?

Det är så sjuktr roligt/mysigt/härligt/skojigt när jag tänker tillbaka till då jag var 5-6 år. Jag kommer ihåg då jag såg mina grannar övningsköra, 16 år? Kommer ihåg hur stora jag tyckte dom var. Men nu är jag där, nu är jag dom. Nu är jag den stora tjejen på gatan. Ibland tror jag att min hjärna spelar mig ett spratt.

Congrats Mr Cruz, som klarade körkortet idag(igår) och även till Maja, nu är ni stora.

Var så sjukt fult, satt på bussen påväg hem från skolan, närmade mig örnäset när Cruz ringde. Tror hans exakt ord var:

För det första att han ÖVNINGSKÖRDE och sedan bad han mig komma ut, han var utanför mig, men det var inte jag. Blabla, efter ,mycket om och men så hoppade jag av på örnäset, där han sedan skulle plocka upp mig. Eftersom jag var fullt troende att han övningskörde så insåg jag inte att det var Johan som satt i passagerarsätet. Hmmhmm, han parkerar och båda kliver ut. Tror jag tappade hakan, förvånad blev jag. Oj. Mm, så satte jag mig i bilen, ensam med honom. ENSAM, kändes jäkligt underligt må jag säga.

Det enda jag kunde tänka var-jaha nu är det på riktigt. Nu växer jag/vi upp. Snart är jag/vi uppvuxen/a. Det är som om jag ser mitt liv ur någon annans synvinkel. Blev några timmar i bilen. Åkte bland annat förbi hans bror och flickvän. Där fick jag ännu en konstig vibb/känsla. Det är roligt, spännande men samtidigt skrämmande. Där satt vi, jag och jeff i en soffa, hans bror och flickvän i den andra. Fikade, drack kaffe(dock inte jag, är inte så vuxen än), pratade. Det kändes så vuxet på något vis. Okej, jag får väl embrace-a denna känsla,period,tid i mitt liv. JAg inser att jag insett att jag håller på att bli stor. Vad-vill-du-bli-när-du-blir-stor-STOR.

Vojvoj, har funderat en hel del nu. Blir nog att börja med körkortet snarast. Skall bara tala med mina föräldrar(dock hade jag hellre gjort så mycket annat med dom pengarna).

Nu ska jag göra en powerpoint presentation om Filippinerna, som förövrigt skall presenteras framför 100(om inte mer) st politikaktiga människor. Så ja, jag är nervös. Gäller att det sitter som smör.

Ska försöka lägga mig tidigt ikväll, nio, eller allra senast tio. Dräper mig själv med för lite sömn.

Varsågoda för det skruvande, dagsförvirrande inlägget. Puss