Nu ligger jag och grubblar som vanligt. Egentligen borde jag fokusera på att läsa klart Candide. Hur som helst, en stor eloge till mina närmaste, speciellt min pojkvän som stått ut med mig i vått och torrt. Jag vet att jag inte varit den enklaste att vara runt i kring de senaste månaderna. Jag har varit sur och tvär, en massa hormunrubbningar och nu på sistone även sjuk. Var väl bara en tidsfråga till något seriöst skulle bryta ut. Har inte riktigt varit vid mina fulla sinnen, har inte varit mig själv helt enkelt. Men sakta börjar jag komma tillbaka, tror jag, hoppas i alla fall.
Får se detta som en ny början, så fort jag är på benen igen, ska jag ta mig själv i kragen.
Therese
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar